Hösten 2022 bestämde jag mig för att satsa på mer yogautbildning. Jag fick allt fler deltagare till mina yinyoga-pass under hösten och vintern. Den Hathayoga-lärarutbildningen jag sneglat på det senaste året, blev mitt val. Intensivutbildning RYS 200 Cerifierad Yogalärare i Goa, Indien. Det var svårt att tänka in sig i hur det skulle vara att umgås 4 veckor med människor man aldrig träffat förut, att resa så långt hemifrån (första gång för mig att resa så långt) och så länge utan min man. Hur skulle vi bo? Hur var upplägget av kursen? Hur skulle det gå? Hur ser det ut i Indien? Hur är temperaturen? Temperaturen i havet? Maten? Allt!
6 Februari 2023 reste jag och ytterligare 5 blivande yogalärare från Landvetter. Redan då var flighten 3 h försenat, vilket ledde till en tråkig dominoeffekt. Vi var bokade på 2 olika flighter vidare från Istanbul. 3 av oss missade planet vidare till Mumbay. Pga SNÖSTORM i Turkiet. Hela natten stod vi i milslång, stillastående kö på Istanbul’s flygplats, för att försöka få en till lösning att komma vidare.. Det gick väl sådär. Vi skulle komma att vänta 2 dygn för att överhuvudtaget komma från Turkiet. Det fanns inget annat än att gilla läget. Vi fick hotellrum och mat, men jag vet inte när jag frös så ända in i märgen, som dessa dygn. Det stormade och snöade i Turkiet. Hotellfönstret tjöt och hade en hinna av is. Jag är glad och tacksam att jag delade uppehället med Sandra & Emma. Vi fick möjlighet att bekanta oss med varandra och att vara tillsammans i en lite jobbig situation, kändes bra. Jag som kört på i 200 knyck de senaste halvåret, var heeelt slut. Det kändes skönt att kunna gå undan och vara lite själv oxå. Vila. Tänka. Ringa hem.
Väl framme i Mumbay, skulle vi vänta 16 h på sista flighten vidare till Goa. När vi landat skulle vi äntligen hämta ut vårt efterlängtade baggage, för att sedan checka in den vidare. ”Ni får gå ut om ni önskar det”, sa de, för det var för tidigt att checka in bagaget. Va bra, sa vi, tog vårt baggage och gick direkt ut genom närmaste utgång. Som på många flygplatser var det mycket beväpnade millitärer inne, ute, omkring och vid alla in/ut-gångar. När vi precis vandrat ut genom entédörren, stannade vi upp och kände ”smog”-luften som slog emot oss med stor kraft. Vi sa att vi kanske bara stannar inne på flygplatsen och hittar oss en plats att vila på istället, så vi vände på klacken. Då ställde sig de 3 millitärer som hela denna stunden på 10 sekunder vi varit ute, stått vid entrén. Nu stod de framför oss och frågade vad vi skulle!? ”Meehh!? Vi skall bara gå in igen, vi ändrade oss… Vi kom precis…!” Den gick INTE! Vi blev ombedda att förflytta oss till en helt annan ingång, på en helt annan våning på flygplatsen. Jahop! Va gör man? Så, väl framme dit vi blivit omdirigerade, blev det åter igen STOP! Nehej!? ”Ni skall inte enns vara här! Ni har gått ut, ni får inte komma in!” 3 – 4 millitärer med sina vapen hängande över axeln, stod där och diskuterade. Emma och Sandra, som av oss, är bäst på engelska, kämpade tappert med att berätta varför vi befann oss på utsidan och inte stannat kvar på insidan. Att det varit ett jätte-missförstånd! En av millitärerna, såg ut som att han planerade göra pappersflygplan av våra visum, elda upp våra pass och peka med långfingret – uppåtvänt – mot oss. (svälj). En till synes ganska häftig diskussion mellan millitärerna uppstod och under några minuter visste vi inte om vi skulle behöva bli gatuhundar i Mumbay, eller yogalärare på Goa. Men det löste sig. Jag vet inte, men jag tror att de bestämde sig för att se mellan fingrarna, men med en mycket myndig min förklarade han att man INTE får gå ut från flygplatsen. Med svansen mellan benen fick vi promenera in på flygplatsen igen. Att slå ihjäl 16 timmars väntan efter 2 dygn på resa, är en pärs. Men när vi stod vid gate för att gå ombord i sista flighten från Mumbay till Goa. Vi kom fram och alla 3’s boardingcards LARMADE! Vi var nästan för utmattade för att enns reagera. Vi fick vänta. Diskussioner bland personalen. Det visade sig att platserna var dubbelbokade. Men de trixade fram var sitt nya boardingcard till oss, och vi vandrade in i flygkroppen. Vi fick spana in platsnumren ett par gånger var innan vi fattade att vi på denna flight på ca 60 min skulle tillbringa i business-class! Värsta lyxen!! Vi enades om att detta var allt K A R M A som förbarmat sig över oss.
Resterande resa gick enligt planen och vi blev upphämtade av ”vår chafför”, Rocky. Att det var vänstertrafik och att man i Indisk trafik kommunicerar med hel- & halvljus, med handen stadigt på hornet, det var en av de saker jag inte haft en aning om. De flesta fordon låg på mittlinjen och gärna front mot front, innan de slängde bilen in på sin sida om vägen. Jag höll andan i ungefär de 90 minuter bilresa till vår resort. Mötande bilar, dåraktiga förbikörningar, hundar och kor som befann sig mitt ute på vägarna. Scooteråkare utan hjälm och gärna med en mobiltelefon mot örat. Korna låg ute i gatorna och betade i soporna. Hundar tog sig en lur mitt ute i vägen. Ja, jag är måhända naiv, men jag visste inte att det var såhär. Illa berörd. Ja. Vägen smalnade och till sist var vi framme. Klockan var 2 på natten och jag längtade djupt efter en dusch och att få krypa ner några timmar mellan lakanen. Här mötte mig ytterligare prövningar. Jag är INTE särskilt ”fin i kanten”, men detta var tufft. Det var mycket nergånget, smutsigt och spartanskt i våra bungalows. Myror, smuts…. Ödlorna gjorde mig inget. Smutsen var det tuffaste. En sak är att det är nergånget, men smutsigt..! Ahhh, det var bara att ta det som det var. Jag fick sovit några timmar. Försov mig nästan till frukosten, men finaste Emma knackade på o väckte mig. Så vimmelkantig, nyvaken fick jag träffa mina lärare för första gång, och återse den del av gänget som redan varit framme sedan 2 dygn. Waow! Utsikten från matsalen var så exotisk. Hav. Sand. Palmer. Fågelsång. Värme. Sol. ÄNTLIGEN framme.
Kl.12 denna ankomstdag skulle vi ha uppstarts-seremoni uppe på resortens tak, där de byggd upp vår tillfälliga shala. Vi var vit-klädda och Anna-Carin (vår huvudlärare) hade gjort så vackert med blommor och sittplatser i en cirkel. Solen, värmen, allt det vackra… Det knöt sig i min bröstkorg och egentligen ville jag bara gråta av lättnad. Det var så V A C K E R T. Jag var så rörd. Så TACKSAM. Efter lunch fick vi möjlighet till 1a doppet i havet. dryga 30 grader i vattnet. 36 grader i luften. Ja, här skall jag då reda mig i 4 veckor! Så var utbildningen igång. Långa och intensiva dagar. Dagarna började kl.7 och avslutades kl. 19.30. Vid lunch fick vi en längre rast, och då brukade jag passa på att bada – såklart! Söndagar var ledig dag.
Det var ljuvligt att starta varje morgon med ett härligt yogapass medan tuppen gol och solen gick upp. Förutom 2 – 4 yogapass/dag, hade vi Anatomi, Filosofi, Alignment, Fysiologi och Art of Teaching. Jag har lärt mig så mycket!! Men Anatomi är inte mitt favoritämne. Fick ett rejält bakslag under några dagar och tänkte att detta kan jag inte. Fattar ingenting! Lätt psykbryt, några tårar och samtal med A-C och hennes pepp, hjälpte mig att slappna av, lyfta på hakan och sträva på framåt. Tiden i Indien och med ny kunskap, gav mig både ny energi och nya ideér. Efter 3,5 vecka var våra 200 h gjorda. Certifieringen med avslutnings-ceremoni, var lika vacker som den första ceremonin. Sorg över att resa härifrån blandades med längtan hem.
Tiden här har varit en känslomässig bergochdalbana. Det gör ONT i hjärtat att se hur smutsigt och ovårdat det är i Indien. Mentaliteten som skiljer sig milsvist från det vi lever i hemma i Svealand. Fattiga barn som vill sälja armband för att få något i magen. Hur ”vanligt” det än månne vara, så gör det ONT i MIG! Det gör ONT att många av dem kanske inte har en vuxens varma famn att söka skydd och tröst i. Det gör ONT att se hemlösa hundar som vandrar runt i sök efter något att äta. Det gör ONT att se kossor som betar i soporna på gatan. Det gör ONT att se förfallet och skräpet i naturen. Det är så vackert och så exotiskt, men det gör ONT att se det som inte fungerar och det som det inte finns någon struktur omkring. Jag har bara sett en liten, liten del av Indien, och har inte varit så mycket ute och rest i världen. Så för mig är det lite av en smäll i ansiktet det lilla jag har sett.
Maria blev en ny vän. En indisk kvinna – gissningsvis ungefär i min egen ålder. (Jag skall fråga henne en dag). Hon är en av de många som vandrar längs med stränderna, från morgon till kväll, och säljer sjalar, smycken och annat. Vi hittade varandra på något sätt. Den sista dagen, var jag en stund på stranden för att njuta en sista stund av det ljuvliga vattnet och solens strålar. ”Hello, my friend!” Det var Maria som ville ta farväl, men såklart oxå undrade om jag ville handla upp mina sista slantar av henne. Begränsade av språksvårigheter, men ändå. Allt är inte ORD. Energier & känslor talar ibland tydliga språk. Medkänsla. Omtanke. Önskan om det bästa för varandra. Det blev rörande att ta farväl och säga ”take care”. Jag såg tårarna som svämmade över i hennes ögon. Två långa, varma kramar – två kvinnor emellan – två världar – olika liv – lika innuti. Genuin värme och kärlek i våra ögon. ( Nu har vi kontakt via Whats-Up! )
Vad har jag med mig hem efter denna resan? Tacksamhet. Kärlek. Ny kunskap. Glädje. Inspiration. Självförtroende. Nya vänner.
